Boken är slutsåld.
Den som i Sverige köper en sak gör bäst i att genast ta den med sig. Annars kan han eller hon drabbas av en sträng rättsregel, som säger att kvarlämnat gods tillfaller säljarens fordringsägare i konkurs och vid utmätning. I svensk sakrätt regleras frågan om köparens skydd mot säljarens borgenärer av traditionsprincipen. Saken måste alltså traderas, d.v.s. komma i köparens besittning, för att skyddet skall etableras.
I boken jämförs den svenska regleringen med motsvarande stadganden i en rad främmande rättsordningar. Det ges en inblick i övrig nordisk rätt och i tyska, nederländska, schweiziska, franska, engelska och amerikanska förhållanden. Man kan konstatera, att ingen annan stat har ett så obönhörligt traditionskrav som Sverige. I flera av de undersökta länderna tillämpas avtalsprincipen. Köparen blir alltså skyddad redan genom det partsbindande kontraktet. I de länder på kontinenten som styrs av traditionsprincipen, finns alltid en möjlighet för köparen att värja sig genom en särskild överenskommelse om att säljaren skall besitta saken för köparens räkning.
Historiskt sett klarlägger undersökningen att den svenska traditionsprincipen har tillkommit isolerad från omvärldens rättsutveckling. Analysen av 1900-talspraxis påvisar, att regleringen långt ifrån är så enkel och lätthanterlig som ofta hävdats. Det påstås vidare, att de i litteraturen anförda ändamålsskälen för traditionsprincipen inte håller för en närmare granskning. En övergång till avtalsprincipen förordas därför. Boken avslutas med ett lagförslag som tar sikte på att ge konsumentköpare ökad sakrättslig trygghet.
