Under de senaste decennierna har mäns fysiska och psykiska våld mot kvinnor i nära relationer utvecklats till en tydlig jämställdhetspolitisk fråga och lagstiftaren har framhållit straffrättslig lagstiftning som en viktig åtgärd för att öka kvinnors rättstrygghet och främja ökad jämställdhet. Straffrättens förmåga att producera jämställdhet kan emellertid sättas ifråga. Aspekter som är väsentliga för våldsutsatta kvinnor har svårt att vinna mark i en straffrätt som traditionellt varit inriktad på att tillvarata den våldsutövande mannens rättsliga intressen.
I denna avhandling synliggörs hur sådana svårigheter uppstår i straffrättsliga lagstiftningsprocesser, publicerade rättsfall och straffrättsvetenskaplig litteratur. Centralt för undersökningen är hur våldet, gärningsmannen och brottsoffret framställs i straffrätten. Författaren belyser och analyserar mot bakgrund av straffrättens bekönade karaktär hur ansvaret för våldet hanteras samt hur diskussionen om användning av straffrätt för att motverka mäns våld mot kvinnor i nära relationer ser ut.
Analysen visar på två problemområden. I det ena behandlas brottsoffret utifrån stereotypa föreställningar om vad som kännetecknar våldsutsatta kvinnor vilket kommer till uttryck i bl.a. de straffrättsliga ansvarsbedömningarna. I det andra problemområdet finns ett spänningsfält mellan hur lagstiftaren har motiverat reformer för att stärka kvinnors rätt till frihet från våld i nära relationer och den dominerande straffrättsvetenskapliga diskussionen om när och hur straffrätt bör användas.
Akademisk avhandling.
